Skrevet i forbindelse med utgivelsen av Svenska Folkbibeln. Gjengitt med tillatelse.

Seth Erlandssons bok "Hur skall Bibeln översättas" har blivit mycket uppmärksammad. Den ger oss "vanliga" människor en inblick i bibelöversättningen problematik och ger även en förklaring till Svenska Folkbibelns uppkomst.  
Här får du möjlighet att läsa förordet till boken samt ett av kapitlen. Tycker du det verkar intressant kan du sedan beställa boken på XP Medias Online Butik. Bokenfinns även i bokhandeln och på bokbordet i många församlingar.  
OBS! Texten nedan saknar noter och har en förenklad typografi.

Förord  

Det är inte ofta en helbibel på svenska ser dagens ljus. Därför blev dagarna kring första advent 1998 för många något alldeles extra. Då utkom Svenska Folkbibeln (SFB), en svensk helbibel i ny språkdräkt. Det var länge sedan sist. Vår senaste kyrkobibel, ”av konungen gillad och stadfäst”, utkom 1917 efter 144 års arbete.

Svenska Folkbibeln har inte kommit till på kungligt eller statligt initiativ och inte med hjälp av statliga medel. Initiativet har tagits av kristna som värderar Bibeln högt och som därför är angelägna att få Bibeln översatt så korrekt som möjligt. 1983 bildades en stiftelse som senare fick namnet Stiftelsen Svenska Folkbibeln. Stiftelsen Biblicum, en ideell bibelforskningsstiftelse, kontaktades, och dessa båda stiftelser gjorde sedan tillsammans översättningen av Nya testamentet. Det utgavs 1996. Huvudansvarig för översättningen av NT har varit teol.dr Ingemar Furberg. Arbetet med Gamla testamentet har helt gått i Svenska Folkbibelns regi,  och huvudansvarig för översättningen av GT har varit docent Seth Erlandsson.

SFBs översättning av NT är gjord direkt från den grekiska grundtexten. När det gäller GT har 1917 års översättning (KB 1917) granskats och reviderats utifrån den hebreiska grundtexten och det svenska språkets förändring. Fördelen med en sådan revision är att sambandet med tidigare översättningar inte abrupt bryts. Men granskningen utifrån grundtexten har också medfört att stora delar av GT har nyöversatts för att komma närmare grundtexten.

Bibeln är inte bara den avgörande grunden för den kristna tron och de kristnas omistliga skatt. Den är också av stort historiskt, litterärt och kulturellt värde. Därför tillsatte staten 1972 en bibelkommission (BK) med uppgift att göra en nyöversättning av Nya testamentet (man blev färdig 1981 och utgav då NT-81). 1974 upprättades också en gammaltestamentlig översättningsenhet, som började sitt arbete 1975. Den statliga bibelkommissionen (BK) arbetar som en kommitté under kulturdepartementet och rikliga skattemedel har anslagits för dess arbete.

Tiden för BKs utgivning av hela Bibeln har ständigt framflyttats, men nu har som slutdatum fastslagits att BKs nyöversättning av hela Bibeln inklusive apokryferna skall föreligga i tryck till första advent 1999, dock utan den omfattande notapparaten. Namnet lär bli ”Bibel 2000”. Den fullständiga utgåvan med noter, parallellställen och uppslagsdel till hela Bibeln beräknas utkomma år 2001.

Det kan synas märkligt att två nya översättningar av Den Heliga Skrift utkommer inom loppet av ett år. Hur kan det komma sig? Denna skrift ger dig förhoppningsvis svar på den frågan. Den vill klargöra varför det har blivit nödvändigt att arbeta fram Svenska Folkbibeln. Den är en partsinlaga, dvs den tar parti för Svenska Folkbibeln och begränsar sig till delar av BKs översättningsförslag som röjer så allvarliga brister att det blivit nödvändigt med en annan översättning. Att BKs översättning också har många förtjänster, framför allt språkligt och stilistiskt, kan inte förnekas. Men tyvärr förbleknar dessa i ljuset av de allvarliga brister som denna skrift vill visa på.

När detta skrivs har ”Bibel 2000” ännu ej sett dagens ljus. Men BK har offentliggjort delar av den kommande helbibeln som provutgåvor, så vi vet ganska väl hur BKs bibelöversättning ser ut. Denna skrift granskar delar av GT-delen av ”Bibel 2000” och bygger på följande material från BK: Nio bibelböcker (EFS-förlaget 1984); Första Moseboken, Ordspråksboken, Jeremia (Atlantis 1991); Psaltaren (Libris, Verbum 1995); Jesaja (utskrift 10 dec. 1998, översänd av Christer Åsberg) samt noter till Jesaja (översända av en referent).

Västerås den 25 juni 1999
Seth Erlandsson

II. Första Moseboken  
  
Världens skapelse  
Bibeln börjar med en mäktig skildring av världens skapelse, 1 Mos.1:1-2:3. I likhet med bibelkritiken ser BK denna text som beroende av andra främreorientaliska skapelseberättelser. Därför översätter BK 1:2b: ”och en gudsvind svepte fram över vattnet”. SFB översätter liksom de flesta översättningar: ”Och Guds Ande svävade över vattnet.” Verbet richéf kan inte betyda ”svepte fram”. Det förekommer ytterligare en gång i GT, nämligen i 5 Mos 32:11, där det tydligt framgår vad det betyder: ”Liksom en örn väcker upp sitt bo och svävar över sina ungar, så bredde han ut sina vingar…” Verbet richéf betyder alltså ”sväva”, synonymt till ”breda ut sina vingar”.  
Det är mycket onaturligt att översätta det hebreiska uttrycket rúach Elohím annorlunda än ”Guds Ande”, i synnerhet i ett sammanhang där Gud ensam är den som skapar och agerar. BK hänvisar också i en not till ”sammanhanget” men avser då uppenbarligen främreorientaliska skapelsemyter som man tror GT kan vara beroende av. Något bibliskt sammanhang med betydelsen ”gudsvind” kan man inte hänvisa till och en vind kan inte ”sväva”. BKs översättning ”gudsvind” rycker loss texten från det bibliska sammanhanget och försöker skapa en koppling till den mytologiska tankevärlden i Babylonien.  
Poängen med vers 2 är uppenbarligen att Gud har full kontroll över sin skapelse från första stund, också när ”jorden var öde och tom, och mörker var över djupet”.  
  
Efter deras slag  
Gång på gång upprepar skapelseberättelsen uttrycket ”efter deras slag”, tre gånger om växtriket och sju gånger om djurriket. SFB är noga med att låta grundtextens egen betoning av skapelsens uppdelning i olika ”slag” få komma fram och översätter därför inte det hebreiska ordet min med ”art”, eftersom det moderna artbegreppet är för snävt.  
Gud skapar redan från början olika slags djur som hunddjur, kattdjur, ödledjur etc. med en enorm genetisk kapacitet, så att en rad olika typer (”arter”) av hunddjur och kattdjur senare kan specialiseras (utvecklas) ur de skapade huvudkategorierna. BK behåller översättningen ”art” och översätter lite friare ”olika arter av”, i 1:25 bara en gång fastän grundtexten där upprepar ”efter deras slag” tre gånger.  
  
En andra skapelseberättelse?  
Så här skriver BK i en not till 2:4:  
Här börjar en andra skapelseberättelse, ursprungligen utan samband med den föregående. I Moseböckerna har olika traditioner flätats samman eller fogats till varandra. Den första skapelseberättelsen räknas till det skikt av traditioner som brukar kallas det prästerliga (P). Den handlar om hur hela världen skapas. Den andra skapelseberättelsen tillhör det s.k. jahvistiska skiktet (J), som troligen är äldre, och handlar framför allt om hur människan blir till. Från Israels omvärld känner vi skapelseberättelser som inleds på ett sätt som påminner om 2:4ff.: de börjar med att ge exempel på vad som ännu inte fanns före skapelsen.  
BKs not är en bra sammanfattning av gammal bibelkritisk skåpmat från 1800-talet och ger uttryck för en uppfattning som är helt oförenlig med den föreliggande textens egen komposition och innebörd.  
BK klyver 2:4 mitt itu och för första delen (2:4a) till den s.k. första skapelseberättelsen (P) och den andra delen (2:4b) till den s.k. andra skapelseberättelsen (J). Men så kan man inte misshandla grundtexten. 2:4 är en kiastiskt uppbyggd enhet,4 som omöjligen kan uppdelas på två skapelseberättelser från skilda tider. SFB översätter i nära anslutning till grundtexten: ”Detta är himlens och jordens fortsatta historia sedan de skapats, då när HERREN Gud hade gjort jord och himmel.” Denna inledande mening i avsnittet 2:4-4:26 är uppbyggd enligt mönstret a-b-c-c-b-a, alltså a. himlens, b. jordens, c. skapats, c. gjort, b. jord , a. himmel.  
Orden ”himlen och jorden” anknyter till 1:1-2:3, den mäktiga skildringen av världens skapelse. Resten av Första Moseboken är indelad i tio toledóth, tio fortsättningshistorier, som ger viktig information om förhållandet mellan Gud och människorna efter världens skapelse. I början av den första fortsättningshistorien ”zoomar” texten in människan och ger ytterligare detaljer om människans skapelse och hennes uppgift och handlande i Edens lustgård.  
En rätt översättning av 2:4 och ökad insikt i Första Moseboks uppbyggnad visar vilken otjänst bibelkritikens källuppdelning har gjort bibelläsaren. Att tala om en andra skapelseberättelse visar att man inte tagit hänsyn till textens egen uppbyggnad och innebörd.  
Kanske något också borde sägas om 2:19. Bibelkritiken brukar uppfatta denna vers så, att här skulle påstås att djuren skapades efter mannens skapelse, dvs i strid med kap.1. Men grundtextens inledande ord wajjitsér ”formade” är inte kronologiskt relaterat till mannens skapelse utan utgör ett ordpar med det följande wajjabé ”förde”. Versen säger alltså endast att sedan Gud format djuren, förde han dem till mannen. Så här översätter SFB denna vers:  
HERREN Gud hade format alla markens djur och alla himlens fåglar av jord. Han förde fram dem till mannen för att se vad han skulle kalla dem. Så som mannen kallade varje levande varelse, så skulle den heta.  
  
Också i 2:2 föreligger en liknande ordparskonstruktion som i 2:19, nämligen wajkál ”fullbordade” och wajjishbóth ”vilade”. Därför översätter SFB:  
På sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt skapelseverk. Han vilade på sjunde dagen från hela det verk som han hade gjort.  
  
Det är intressant att notera att när det gäller 2:2 översätter BK ordparskonstruktionen på samma sätt som SFB: ”Den sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt verk, och han vilade …” Men inte när det gäller 2:19. Där översätter BK: ”Så formade Herren Gud … och förde dem fram till mannen …”  
  
Protoevangeliet  
1 Mos.3:15 har kallats för det första evangeliet (protoevangeliet). Så här översätter SFB:  
Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan  
och mellan din avkomma och hennes avkomma.  
Han skall krossa ditt huvud  
och du skall hugga honom i hälen.  
  
Så här översätter BK:  
Jag skall väcka fiendskap mellan dig och kvinnan,  
mellan din avkomma och hennes:  
de skall trampa på ditt huvud  
och du skall hugga dem i hälen.  
  
Om ”hennes avkomma” heter det i grundtexten hu = ”han, denne”. Här utlovas alltså en Frälsare, en person som genom eget lidande skall krossa människans fiende. Men BK ändrar grundtextens ”han, denne” till ”de” och grundtextens ”honom” till ”dem”. På så vis kommer man ifrån en messiansk profetia, som förutsätter en insikt som människor inte kunde komma fram till på egen hand. SFB skriver i en not till 3:15:  
Här ges det första löftet om seger över ormen, dvs djävulen (Upp 12:9). Segraren, kvinnans ”avkomma”, presenteras efterhand närmare, i Första Moseboken som Abrahams, Isaks och Jakobs avkomma, i Psaltaren som både Davids son och Davids Herre, i Jesaja som jungfruns son och telningen från Isais rot, i Mika som den evige som kvinnan skall föda i Betlehem.  
  
Människornas ondska växer  
Efter syndafallet blir syndens följder alltmer uppenbara. Brodermord, grov hämndlystnad och köttslighet av olika slag följer. I 6:1-4 föreligger en text som SFB översätter så här:  
När människorna började föröka sig på jorden och döttrar föddes åt dem, såg Guds söner att människornas döttrar var vackra, och de tog till hustrur alla de ville ha. Då sade HERREN: ”Min Ande skall inte bli kvar i (alt. ”kämpa med”) människorna för alltid på grund av deras förvillelse. De är kött och deras tid skall vara etthundratjugo år.  
Vid denna tid, då Guds söner gick in till människornas döttrar och dessa födde barn åt dem, och även senare, levde våldsverkarna på jorden. Detta var forntidens väldiga män som var så ryktbara.  
  
Denna text har bibelkritiken uppfattat som ett exempel på hur mytologiskt material från ”utomisraelitiska kulturer och religioner” (BK i not till 6:1-4) kommit in i den bibliska texten. BK översätter därför ”Guds söner” med ”gudaväsendena” och tänker sig att umgänget mellan gudaväsen och människor gav upphov till ”jättar” (v.4). Men några gudaväsen och jättar finns inte i SFBs översättning. Hur kommer det sig?  
Uttrycket ”Guds söner” förekommer i Bibeln för personer som står i Guds tjänst, alltså Guds tjänare. De himmelska tjänsteandarna kan därför kallas för ”Guds söner” men också människor på jorden. Ledande personer i samhället (kungar, furstar, domare etc) kallas för ”Guds söner” (jfr Ps.82 och Rom.13), likaså de troende (se t.ex. Rom.8:14). 1 Mos.6:1-3 framhåller att också de som stod i Guds tjänst handlade köttsligt och förlorade Guds Ande genom sin förvillelse. 1 Mos.6:4 talar inte om några ”jättar”, utan hebreiskans hannefilím betyder närmast ”våldsverkarna, tyrannerna”. Det står inte att dessa var följden av de köttsliga äktenskapen utan endast att dessa ryktbara, väldiga män levde vid denna tid och även senare.  
  
Syndafloden  
När det gäller berättelsen om den stora floden, kommer BK också här in på bibelkritikens källsöndringsteorier. I en not till 7:2f skriver BK:  
Motsägelsen mellan anvisningarna här (sju par av alla rena djur) och dem i 6:19f. (ett par av varje art), liksom andra spänningar i skildringen av floden, brukar förklaras med att olika traditioner här har kombinerats till en enda berättelse utan att oförenliga detaljer jämkats samman. Jfr not till 2:4.  
  
Det är märkligt hur gamla källsöndringsteorier kan förblinda så många för textens fantastiska enhetlighet och förunderliga komposition, som på det kraftigaste motsäger källsöndringsteorierna. Precis som vi vid 2:4 visade på versens kiastiska uppbyggnad som omöjliggör varje sönderdelning, så är hela flodberättelsen kiastiskt uppbyggd. Så berättar kap.6 t.ex. om:  
a. Människans syndfullhet,  
b. Noa,  
c. Sem, Ham och Jafet,  
d. Arken,  
e. Floden som annonseras,  
f. Förbundet med Noa,  
g.  Födan i arken  
  
Kap.9 svarar mot detta i omvänd ordning med  
g. Födan utanför arken,  
f. Förbundet med allt kött,  
e. Att en flod aldrig mer skall fördärva hela jorden,  
d. Arken,  
c. Sem, Ham och Jafet,  
b. Noa,  
a. Människans syndfullhet.  
Att det skulle föreligga en motsägelse mellan 6:19f och 7:2f är så befängt, att det knappast är värt att kommentera. Först kommer den allmänna anvisningen (ett par av varje slag), sedan den specifika när det gäller de rena djuren (sju stycken eller par), eftersom dessa också skulle tjäna som offerdjur. Hur skulle annars Noa kunna offra till Gud av tacksamhet över räddningen? Sedan de åtta räddade människorna och alla djuren lämnat arken, heter det i 8:20: ”Noa byggde ett altare åt HERREN och tog av alla rena fyrfotadjur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på altaret.”  
  
12:3b  
SFB:  
I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade.  
  
BK:  
Och alla folk på jorden skall önska sig den  
välsignelse som du har fått.  
  
BK frångår här den ordagranna översättningen, som nästan alla bibelöversättningar har. Varför? Sannolikt för att man tycker att det är en naturligare människotanke att önska sig samma rikedom eller framgång som någon annan har fått. Så här skriver BK i en not till 12:2f:  
Ryktet om att Abram blivit rikt välsignad av Herren skulle nå så långt att alla folk på jorden skulle nämna Abrams namn på detta sätt och önska sig lika stor välsignelse som han hade fått. En annan tolkning, ”alla folk på jorden skall bli välsignade i dig”, finns företrädd i den gamla grekiska översättningen av GT och har även övertagits av NT (Apg.3:25; Gal.3:8).  
BK frångår på samma sätt den ordagranna översättningen i 18:18b, 22:18, 26:4b och 28:14b. När det står ”genom (eller i) din avkomma skall alla jordens hednafolk bli välsignade”, skriver BK: ”Och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som dina ättlingar har fått”. Men såväl den grekiska översättningen som NT översätter som det står i grundtexten. Texten talar inte om den yttre rikedom som Abram redan har fått utan om en kommande välsignelse eller frälsning som skall komma jordens alla folkslag till del via Abram, genom hans ”avkomma”. Jfr 1 Mos.22:18, 28:14 och Gal.3:8,16.  
  
21:14  
SFB:  
Tidigt nästa morgon tog Abraham bröd och en  
lädersäck med vatten och gav det till Hagar.  
Han lade det på hennes axlar och lät henne gå  
tillsammans med pojken.  
  
BK:  
Tidigt nästa morgon tog Abraham bröd och en vattensäck och gav åt Hagar. Pojken lyfte han upp på hennes axlar, och så lät han henne gå.  
  
Det står inte i grundtexten att Abraham ”lyfte upp pojken på hennes axlar”, utan BK ändrar i grundtexten utan något handskriftsstöd för att få fram denna mening. Varför? Sammanhanget visar ju att Ismael är cirka 17 år vid detta tillfälle. BK följer här den gamla källsöndringsteorin som går ut på att motsägande källskrifter har redigerats samman utan att redaktören helt lyckats utplåna motsägelserna. Man vill alltså få fram en motsägelse här och anser det därför berättigat att ändra i grundtexten.  
  
21:15  
SFB:  
När vattnet i lädersäcken hade tagit slut, övergav hon pojken under en buske.  
  
BK:  
När vattnet i säcken tog slut, lade hon pojken  
under en buske.  
  
Det hebreiska ord som SFB översatt med ”övergav” och BK med ”lade” betyder ordagrant ”kasta, förkasta, prisge, överge”. BK väljer översättningen ”lade” för att fullfölja tanken att det är fråga om ett litet barn, inte en sjuttonåring som framgår av textens sammanhang (se 16:16; 17:1,25; 21:8).  
  
49:10  
SFB:  
Spiran skall inte vika från Juda,  
inte härskarstaven från hans fötter,  
förrän han som den tillhör kommer  
och folken blir honom lydiga.  
  
SFB skriver i en not till ”han som den tillhör”: ”Dvs Messias, den rätte härskaren. Jfr Hes.21:27. Annan översättning: ’till dess Shiló kommer’.” KB 1917 har den felaktiga översättningen ”till dess han kommer till Silo”.  
  
BK:  
Spiran skall förbli hos Juda,  
härskarstaven i hans hand.  
En gång skall han motta tribut  
och folken tvingas till lydnad.  
BK kan inte tänka sig en messiansk profetia här och ändrar grundtextens ord utan något handskriftsstöd så att man kan få fram en helt annan text, nämligen ”en gång skall han motta tribut”. BK ändrar också det ordagranna ”från (mellan) hans fötter” till ”i hans hand”.