 |
|
Seth Erlandssons bok "Hur skall Bibeln översättas" har blivit mycket
uppmärksammad. Den ger oss "vanliga" människor en inblick i
bibelöversättningen problematik och ger även en förklaring till Svenska Folkbibelns
uppkomst.
Här får du möjlighet att läsa förordet till boken samt ett av kapitlen. Tycker du det
verkar intressant kan du sedan beställa boken på XP Medias Online Butik. Boken
finns även i bokhandeln och på bokbordet i många församlingar.
OBS! Texten nedan saknar noter och har en förenklad typografi. |
Förord
Det är inte ofta en helbibel på svenska ser dagens ljus. Därför blev dagarna kring
första advent 1998 för många något alldeles extra. Då utkom Svenska Folkbibeln (SFB),
en svensk helbibel i ny språkdräkt. Det var länge sedan sist. Vår senaste kyrkobibel,
”av konungen gillad och stadfäst”, utkom 1917 efter 144 års arbete.
Svenska Folkbibeln har inte kommit till på kungligt eller statligt initiativ och inte med
hjälp av statliga medel. Initiativet har tagits av kristna som värderar Bibeln högt och
som därför är angelägna att få Bibeln översatt så korrekt som möjligt. 1983
bildades en stiftelse som senare fick namnet Stiftelsen Svenska Folkbibeln. Stiftelsen
Biblicum, en ideell bibelforskningsstiftelse, kontaktades, och dessa båda stiftelser
gjorde sedan tillsammans översättningen av Nya testamentet. Det utgavs 1996.
Huvudansvarig för översättningen av NT har varit teol.dr Ingemar Furberg. Arbetet med
Gamla testamentet har helt gått i Svenska Folkbibelns regi, och huvudansvarig för
översättningen av GT har varit docent Seth Erlandsson.
SFBs översättning av NT är gjord direkt från den grekiska grundtexten. När det
gäller GT har 1917 års översättning (KB 1917) granskats och reviderats utifrån den
hebreiska grundtexten och det svenska språkets förändring. Fördelen med en sådan
revision är att sambandet med tidigare översättningar inte abrupt bryts. Men
granskningen utifrån grundtexten har också medfört att stora delar av GT har
nyöversatts för att komma närmare grundtexten.
Bibeln är inte bara den avgörande grunden för den kristna tron och de kristnas
omistliga skatt. Den är också av stort historiskt, litterärt och kulturellt värde.
Därför tillsatte staten 1972 en bibelkommission (BK) med uppgift att göra en
nyöversättning av Nya testamentet (man blev färdig 1981 och utgav då NT-81). 1974
upprättades också en gammaltestamentlig översättningsenhet, som började sitt arbete
1975. Den statliga bibelkommissionen (BK) arbetar som en kommitté under
kulturdepartementet och rikliga skattemedel har anslagits för dess arbete.
Tiden för BKs utgivning av hela Bibeln har ständigt framflyttats, men nu har som
slutdatum fastslagits att BKs nyöversättning av hela Bibeln inklusive apokryferna skall
föreligga i tryck till första advent 1999, dock utan den omfattande notapparaten. Namnet
lär bli ”Bibel 2000”. Den fullständiga utgåvan med noter, parallellställen
och uppslagsdel till hela Bibeln beräknas utkomma år 2001.
Det kan synas märkligt att två nya översättningar av Den Heliga Skrift utkommer inom
loppet av ett år. Hur kan det komma sig? Denna skrift ger dig förhoppningsvis svar på
den frågan. Den vill klargöra varför det har blivit nödvändigt att arbeta fram
Svenska Folkbibeln. Den är en partsinlaga, dvs den tar parti för Svenska Folkbibeln och
begränsar sig till delar av BKs översättningsförslag som röjer så allvarliga brister
att det blivit nödvändigt med en annan översättning. Att BKs översättning också har
många förtjänster, framför allt språkligt och stilistiskt, kan inte förnekas. Men
tyvärr förbleknar dessa i ljuset av de allvarliga brister som denna skrift vill visa
på.
När detta skrivs har ”Bibel 2000” ännu ej sett dagens ljus. Men BK har
offentliggjort delar av den kommande helbibeln som provutgåvor, så vi vet ganska väl
hur BKs bibelöversättning ser ut. Denna skrift granskar delar av GT-delen av ”Bibel
2000” och bygger på följande material från BK: Nio bibelböcker (EFS-förlaget
1984); Första Moseboken, Ordspråksboken, Jeremia (Atlantis 1991); Psaltaren (Libris,
Verbum 1995); Jesaja (utskrift 10 dec. 1998, översänd av Christer Åsberg) samt noter
till Jesaja (översända av en referent).
Västerås den 25 juni 1999
Seth Erlandsson
II. Första Moseboken
Världens skapelse
Bibeln börjar med en mäktig skildring av världens skapelse, 1 Mos.1:1-2:3. I likhet med
bibelkritiken ser BK denna text som beroende av andra främreorientaliska
skapelseberättelser. Därför översätter BK 1:2b: ”och en gudsvind svepte fram
över vattnet”. SFB översätter liksom de flesta översättningar: ”Och Guds
Ande svävade över vattnet.” Verbet richéf kan inte betyda ”svepte fram”.
Det förekommer ytterligare en gång i GT, nämligen i 5 Mos 32:11, där det tydligt
framgår vad det betyder: ”Liksom en örn väcker upp sitt bo och svävar över sina
ungar, så bredde han ut sina vingar…” Verbet richéf betyder alltså
”sväva”, synonymt till ”breda ut sina vingar”.
Det är mycket onaturligt att översätta det hebreiska uttrycket rúach Elohím
annorlunda än ”Guds Ande”, i synnerhet i ett sammanhang där Gud ensam är den
som skapar och agerar. BK hänvisar också i en not till ”sammanhanget” men
avser då uppenbarligen främreorientaliska skapelsemyter som man tror GT kan vara
beroende av. Något bibliskt sammanhang med betydelsen ”gudsvind” kan man inte
hänvisa till och en vind kan inte ”sväva”. BKs översättning
”gudsvind” rycker loss texten från det bibliska sammanhanget och försöker
skapa en koppling till den mytologiska tankevärlden i Babylonien.
Poängen med vers 2 är uppenbarligen att Gud har full kontroll över sin skapelse från
första stund, också när ”jorden var öde och tom, och mörker var över
djupet”.
Efter deras slag
Gång på gång upprepar skapelseberättelsen uttrycket ”efter deras slag”, tre
gånger om växtriket och sju gånger om djurriket. SFB är noga med att låta
grundtextens egen betoning av skapelsens uppdelning i olika ”slag” få komma
fram och översätter därför inte det hebreiska ordet min med ”art”, eftersom
det moderna artbegreppet är för snävt.
Gud skapar redan från början olika slags djur som hunddjur, kattdjur, ödledjur etc. med
en enorm genetisk kapacitet, så att en rad olika typer (”arter”) av hunddjur
och kattdjur senare kan specialiseras (utvecklas) ur de skapade huvudkategorierna. BK
behåller översättningen ”art” och översätter lite friare ”olika arter
av”, i 1:25 bara en gång fastän grundtexten där upprepar ”efter deras
slag” tre gånger.
En andra skapelseberättelse?
Så här skriver BK i en not till 2:4:
Här börjar en andra skapelseberättelse, ursprungligen utan samband med den
föregående. I Moseböckerna har olika traditioner flätats samman eller fogats till
varandra. Den första skapelseberättelsen räknas till det skikt av traditioner som
brukar kallas det prästerliga (P). Den handlar om hur hela världen skapas. Den andra
skapelseberättelsen tillhör det s.k. jahvistiska skiktet (J), som troligen är äldre,
och handlar framför allt om hur människan blir till. Från Israels omvärld känner vi
skapelseberättelser som inleds på ett sätt som påminner om 2:4ff.: de börjar med att
ge exempel på vad som ännu inte fanns före skapelsen.
BKs not är en bra sammanfattning av gammal bibelkritisk skåpmat från 1800-talet och ger
uttryck för en uppfattning som är helt oförenlig med den föreliggande textens egen
komposition och innebörd.
BK klyver 2:4 mitt itu och för första delen (2:4a) till den s.k. första
skapelseberättelsen (P) och den andra delen (2:4b) till den s.k. andra
skapelseberättelsen (J). Men så kan man inte misshandla grundtexten. 2:4 är en
kiastiskt uppbyggd enhet,4 som omöjligen kan uppdelas på två skapelseberättelser från
skilda tider. SFB översätter i nära anslutning till grundtexten: ”Detta är
himlens och jordens fortsatta historia sedan de skapats, då när HERREN Gud hade gjort
jord och himmel.” Denna inledande mening i avsnittet 2:4-4:26 är uppbyggd enligt
mönstret a-b-c-c-b-a, alltså a. himlens, b. jordens, c. skapats, c. gjort, b. jord , a.
himmel.
Orden ”himlen och jorden” anknyter till 1:1-2:3, den mäktiga skildringen av
världens skapelse. Resten av Första Moseboken är indelad i tio toledóth, tio
fortsättningshistorier, som ger viktig information om förhållandet mellan Gud och
människorna efter världens skapelse. I början av den första fortsättningshistorien
”zoomar” texten in människan och ger ytterligare detaljer om människans
skapelse och hennes uppgift och handlande i Edens lustgård.
En rätt översättning av 2:4 och ökad insikt i Första Moseboks uppbyggnad visar vilken
otjänst bibelkritikens källuppdelning har gjort bibelläsaren. Att tala om en andra
skapelseberättelse visar att man inte tagit hänsyn till textens egen uppbyggnad och
innebörd.
Kanske något också borde sägas om 2:19. Bibelkritiken brukar uppfatta denna vers så,
att här skulle påstås att djuren skapades efter mannens skapelse, dvs i strid med
kap.1. Men grundtextens inledande ord wajjitsér ”formade” är inte kronologiskt
relaterat till mannens skapelse utan utgör ett ordpar med det följande wajjabé
”förde”. Versen säger alltså endast att sedan Gud format djuren, förde han
dem till mannen. Så här översätter SFB denna vers:
HERREN Gud hade format alla markens djur och alla himlens fåglar av jord. Han förde fram
dem till mannen för att se vad han skulle kalla dem. Så som mannen kallade varje levande
varelse, så skulle den heta.
Också i 2:2 föreligger en liknande ordparskonstruktion som i 2:19, nämligen wajkál
”fullbordade” och wajjishbóth ”vilade”. Därför översätter
SFB:
På sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt skapelseverk. Han vilade på sjunde dagen från
hela det verk som han hade gjort.
Det är intressant att notera att när det gäller 2:2 översätter BK
ordparskonstruktionen på samma sätt som SFB: ”Den sjunde dagen hade Gud fullbordat
sitt verk, och han vilade …” Men inte när det gäller 2:19. Där översätter
BK: ”Så formade Herren Gud … och förde dem fram till mannen …”
Protoevangeliet
1 Mos.3:15 har kallats för det första evangeliet (protoevangeliet). Så här
översätter SFB:
Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan
och mellan din avkomma och hennes avkomma.
Han skall krossa ditt huvud
och du skall hugga honom i hälen.
Så här översätter BK:
Jag skall väcka fiendskap mellan dig och kvinnan,
mellan din avkomma och hennes:
de skall trampa på ditt huvud
och du skall hugga dem i hälen.
Om ”hennes avkomma” heter det i grundtexten hu = ”han, denne”. Här
utlovas alltså en Frälsare, en person som genom eget lidande skall krossa människans
fiende. Men BK ändrar grundtextens ”han, denne” till ”de” och
grundtextens ”honom” till ”dem”. På så vis kommer man ifrån en
messiansk profetia, som förutsätter en insikt som människor inte kunde komma fram till
på egen hand. SFB skriver i en not till 3:15:
Här ges det första löftet om seger över ormen, dvs djävulen (Upp 12:9). Segraren,
kvinnans ”avkomma”, presenteras efterhand närmare, i Första Moseboken som
Abrahams, Isaks och Jakobs avkomma, i Psaltaren som både Davids son och Davids Herre, i
Jesaja som jungfruns son och telningen från Isais rot, i Mika som den evige som kvinnan
skall föda i Betlehem.
Människornas ondska växer
Efter syndafallet blir syndens följder alltmer uppenbara. Brodermord, grov hämndlystnad
och köttslighet av olika slag följer. I 6:1-4 föreligger en text som SFB översätter
så här:
När människorna började föröka sig på jorden och döttrar föddes åt dem, såg Guds
söner att människornas döttrar var vackra, och de tog till hustrur alla de ville ha.
Då sade HERREN: ”Min Ande skall inte bli kvar i (alt. ”kämpa med”)
människorna för alltid på grund av deras förvillelse. De är kött och deras tid skall
vara etthundratjugo år.
Vid denna tid, då Guds söner gick in till människornas döttrar och dessa födde barn
åt dem, och även senare, levde våldsverkarna på jorden. Detta var forntidens väldiga
män som var så ryktbara.
Denna text har bibelkritiken uppfattat som ett exempel på hur mytologiskt material från
”utomisraelitiska kulturer och religioner” (BK i not till 6:1-4) kommit in i den
bibliska texten. BK översätter därför ”Guds söner” med
”gudaväsendena” och tänker sig att umgänget mellan gudaväsen och människor
gav upphov till ”jättar” (v.4). Men några gudaväsen och jättar finns inte i
SFBs översättning. Hur kommer det sig?
Uttrycket ”Guds söner” förekommer i Bibeln för personer som står i Guds
tjänst, alltså Guds tjänare. De himmelska tjänsteandarna kan därför kallas för
”Guds söner” men också människor på jorden. Ledande personer i samhället
(kungar, furstar, domare etc) kallas för ”Guds söner” (jfr Ps.82 och Rom.13),
likaså de troende (se t.ex. Rom.8:14). 1 Mos.6:1-3 framhåller att också de som stod i
Guds tjänst handlade köttsligt och förlorade Guds Ande genom sin förvillelse. 1
Mos.6:4 talar inte om några ”jättar”, utan hebreiskans hannefilím betyder
närmast ”våldsverkarna, tyrannerna”. Det står inte att dessa var följden av
de köttsliga äktenskapen utan endast att dessa ryktbara, väldiga män levde vid denna
tid och även senare.
Syndafloden
När det gäller berättelsen om den stora floden, kommer BK också här in på
bibelkritikens källsöndringsteorier. I en not till 7:2f skriver BK:
Motsägelsen mellan anvisningarna här (sju par av alla rena djur) och dem i 6:19f. (ett
par av varje art), liksom andra spänningar i skildringen av floden, brukar förklaras med
att olika traditioner här har kombinerats till en enda berättelse utan att oförenliga
detaljer jämkats samman. Jfr not till 2:4.
Det är märkligt hur gamla källsöndringsteorier kan förblinda så många för textens
fantastiska enhetlighet och förunderliga komposition, som på det kraftigaste motsäger
källsöndringsteorierna. Precis som vi vid 2:4 visade på versens kiastiska uppbyggnad
som omöjliggör varje sönderdelning, så är hela flodberättelsen kiastiskt uppbyggd.
Så berättar kap.6 t.ex. om:
a. Människans syndfullhet,
b. Noa,
c. Sem, Ham och Jafet,
d. Arken,
e. Floden som annonseras,
f. Förbundet med Noa,
g. Födan i arken
Kap.9 svarar mot detta i omvänd ordning med
g. Födan utanför arken,
f. Förbundet med allt kött,
e. Att en flod aldrig mer skall fördärva hela jorden,
d. Arken,
c. Sem, Ham och Jafet,
b. Noa,
a. Människans syndfullhet.
Att det skulle föreligga en motsägelse mellan 6:19f och 7:2f är så befängt, att det
knappast är värt att kommentera. Först kommer den allmänna anvisningen (ett par av
varje slag), sedan den specifika när det gäller de rena djuren (sju stycken eller par),
eftersom dessa också skulle tjäna som offerdjur. Hur skulle annars Noa kunna offra till
Gud av tacksamhet över räddningen? Sedan de åtta räddade människorna och alla djuren
lämnat arken, heter det i 8:20: ”Noa byggde ett altare åt HERREN och tog av alla
rena fyrfotadjur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på altaret.”
12:3b
SFB:
I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade.
BK:
Och alla folk på jorden skall önska sig den
välsignelse som du har fått.
BK frångår här den ordagranna översättningen, som nästan alla bibelöversättningar
har. Varför? Sannolikt för att man tycker att det är en naturligare människotanke att
önska sig samma rikedom eller framgång som någon annan har fått. Så här skriver BK i
en not till 12:2f:
Ryktet om att Abram blivit rikt välsignad av Herren skulle nå så långt att alla folk
på jorden skulle nämna Abrams namn på detta sätt och önska sig lika stor välsignelse
som han hade fått. En annan tolkning, ”alla folk på jorden skall bli välsignade i
dig”, finns företrädd i den gamla grekiska översättningen av GT och har även
övertagits av NT (Apg.3:25; Gal.3:8).
BK frångår på samma sätt den ordagranna översättningen i 18:18b, 22:18, 26:4b och
28:14b. När det står ”genom (eller i) din avkomma skall alla jordens hednafolk bli
välsignade”, skriver BK: ”Och alla folk på jorden skall önska sig den
välsignelse som dina ättlingar har fått”. Men såväl den grekiska
översättningen som NT översätter som det står i grundtexten. Texten talar inte om den
yttre rikedom som Abram redan har fått utan om en kommande välsignelse eller frälsning
som skall komma jordens alla folkslag till del via Abram, genom hans ”avkomma”.
Jfr 1 Mos.22:18, 28:14 och Gal.3:8,16.
21:14
SFB:
Tidigt nästa morgon tog Abraham bröd och en
lädersäck med vatten och gav det till Hagar.
Han lade det på hennes axlar och lät henne gå
tillsammans med pojken.
BK:
Tidigt nästa morgon tog Abraham bröd och en vattensäck och gav åt Hagar. Pojken lyfte
han upp på hennes axlar, och så lät han henne gå.
Det står inte i grundtexten att Abraham ”lyfte upp pojken på hennes axlar”,
utan BK ändrar i grundtexten utan något handskriftsstöd för att få fram denna mening.
Varför? Sammanhanget visar ju att Ismael är cirka 17 år vid detta tillfälle. BK
följer här den gamla källsöndringsteorin som går ut på att motsägande källskrifter
har redigerats samman utan att redaktören helt lyckats utplåna motsägelserna. Man vill
alltså få fram en motsägelse här och anser det därför berättigat att ändra i
grundtexten.
21:15
SFB:
När vattnet i lädersäcken hade tagit slut, övergav hon pojken under en buske.
BK:
När vattnet i säcken tog slut, lade hon pojken
under en buske.
Det hebreiska ord som SFB översatt med ”övergav” och BK med ”lade”
betyder ordagrant ”kasta, förkasta, prisge, överge”. BK väljer
översättningen ”lade” för att fullfölja tanken att det är fråga om ett
litet barn, inte en sjuttonåring som framgår av textens sammanhang (se 16:16; 17:1,25;
21:8).
49:10
SFB:
Spiran skall inte vika från Juda,
inte härskarstaven från hans fötter,
förrän han som den tillhör kommer
och folken blir honom lydiga.
SFB skriver i en not till ”han som den tillhör”: ”Dvs Messias, den rätte
härskaren. Jfr Hes.21:27. Annan översättning: ’till dess Shiló
kommer’.” KB 1917 har den felaktiga översättningen ”till dess han kommer
till Silo”.
BK:
Spiran skall förbli hos Juda,
härskarstaven i hans hand.
En gång skall han motta tribut
och folken tvingas till lydnad.
BK kan inte tänka sig en messiansk profetia här och ändrar grundtextens ord utan något
handskriftsstöd så att man kan få fram en helt annan text, nämligen ”en gång
skall han motta tribut”. BK ändrar också det ordagranna ”från (mellan) hans
fötter” till ”i hans hand”.
Välkommen att beställa boken på XP Medias Online Butik
|
